cellgifter på gott och ont...
inte något roligt precis, känns som en tvångströja för mig med tryck i bröstet, trötthet som kommer och går samt ont i lederna. är otroligt glad att jag inte har mer biverkningar och att min starka fysik tål allt det som jag nu får i min kropp. tar en dag i sänder, tar en timme i sänder och försöker se det positiva som finns just här och nu. valet för mig har inte varit att inte ta emot cellgifter, jag hade en aggressiv bröstcancer som rörde sig relativt fort så det var inte något att tveka inför, bara att knata igenom.i början var jag jättenervös...
...inför hur just jag skulle reagera och hur det skulle kännas. när jag kom till andra behandlingen så kändes det redan lite mer avslappnat, även om jag fick lite extra trötta "fatigue"-dagar när jag trodde att det hela skulle klinga av.nu har jag precis kommit till hälften av mina 6 behandlingar à tre veckor i stöten, vilket är värt att fira verkligen :) nästa omgång blir med en ny sorts cellgifter, då är det nytt igen och lite nervöst känns det allt redan. tänk att det alltid blir så när man inte känner till hur det ska bli, kontrollen som jag inte alls har någon nytta utav gör sig påmind, men bäst att bara släppa och acceptera, då blir det lite lättare. kanske är det just det jag ska lära mig, att släppa kontrollbehovet och acceptera livets goda och bara njuta av det som kommer till mig :)
olika för alla...
jag kan bara berätta hur jag upplever det, andra har helt andra former av cancer men också helt andra cellgifter och doser, så det går liksom inte alls att jämföra. jag har valt att lyssna på mig själv och hur jag fungerar, lyssnar dessutom till en fin vän som genomgår detta samtidigt som jag själv, bara för att hon är så otroligt stark och positiv i sitt sätt, liksom jag själv.det finns inte på kartan att jag lyssnar på de som inte ger mig positiv input, som bara pratar om hur jobbigt allting är. livet är jobbigt och inte alltid som vi tänkt oss, men det är väl att "leva sitt liv", att känna just att det :) viktigt är att sen vända om i tanken snabbt och se vad jag kan vara tacksam för, det finns så mycket... bara en sådan sak som att varje dag få gå igenom detta med min fantastiske man, mina fina barn som hela tiden finns nära mig, min familj som lärt sig massor och som är ett oerhört stöd för mig, alla vi växer och är mycket starkare i dag.
Jag ska få min andra behandling imorgon. Känner igen mycket av det du skriver. Känner mig mest ledsen å orolig fortfarande. Har mått bra en vecka å vet att imorgon börjar det om. Jag har så svårt att hitta motivation till allt detta helvete. Håller just nu på att tappa allt hår. Har klippt det jätte kort så nu är det små hårstrån som ligger över allt.
SvaraRaderaFörstår att det känns tufft men härligt att du haft en "bättre" vecka då du kunnat vila lite iaf... Försök fokusera på allt som är bra och njut i det lilla, det har hjälpt mig massor och ger mig också motivation att stega vidare och lite grann glömma det som är jobbigt.
RaderaSen har förstås min envishet att promenera så mycket som möjligt var dag hjälpt mig att må bra. Vissa dagar går jag längre och fort ungefär som vanligt, andra går jag mycket saktare eller kortare, har dock bestämt mig att röra på mig och få frisk luft precis var dag, för det hjälper min hjärna att hålla mig pigg. Omväxling är viktigt, men får samtidigt inte vara jobbigt, försök göra något t ex sticka, virka, bygg pussel som gör att tiden går när det är som tuffast.
Viktigt att vila, vila, vila när kroppen vill det, lyssna hela tiden på just det och acceptera att det är det är det bästa du kan göra, det lönar sig :)