3 år har passerat och jag är frisk :)

Hej alla som följer mig :)

Året som gått har varit gott och jag är ännu frisk från cancern, är så otroligt tacksam för just det.

Året har dock varit en utmaning på annat sätt, det är inte särskilt lätt att komma ut på andra sidan och nu klara sig själv, och då menar jag verkligen att jag verkligen kämpar för att hitta en balans i livet, mest arbetslivet.

Rehabilitering, vad är det? Det verkar inte som det är samma sak i hela landet i alla fall. På Gotland där jag bor kan jag inte skryta med att man satsar på att rehabilitera de som genomgått någon form av cancer och som sen behöver komma tillbaka till jobb och vardag. Själv har jag stött på, ifrågasatt, letat och bråkat för att finna lämplig väg för mig själv och andra. Jag hamnade i moment 22 där jag behövde få mina spänningar efter strålningen att släppa och därmed kunna andas igen. Om jag kan andas ordentligt så kan jag också börja träna och orka jobba. Att kunna träna har också varit svårt då mina mediciner jag tar, har gett mig mycket ont i kroppen, något jag lider av var dag men som blir en del av vardagen. Det innebär dock inte att jag orkar ha ont i längden, har under året blivit ganska smärtkänslig...

För ca ett år sedan kom jag tillbaka till att vara fullt friskskriven. Jättehärligt att slippa vara "sjukskriven" och därmed klara mig själv igen. Jobbade på med mitt företag som har varit och är min bästa väg och passar mig bra, då jag kan välja själv när jag jobbar och hur mycket. I somras kom dock en smygande stress till mig, efter normalt strävande att kunna komma tillbaka till en ok arbetstid även om den ligger en bra bit under det jag hade innan. Stresstoppar tvingade mig till slut att ge upp och jag kunde helt enkelt inte längre jobba igen. Fick mycket stöd och hjälp utav min läkare som sjukskrev mig 100% på direkten när vi träffades. Jag var helt nere i skorna, orkade  inte göra något utan att stressen fullständigt förlamade mig, hade fått s.k. fatigue. Jag orkade inte ens boka av mina kunder, utan tragglade mig igenom dem jag hade inbokade trots sjukskrivning bara för att jag inte orkade ta ett enda beslut.

Under hela hösten hade jag inte någon kontakt med Försäkringskassan alls, just bara för att jag inte orkade det. När jag efter 3 månader inte fått någon kontakt eller ersättning, lyckades jag till slut få en handläggare att höra av sig. Då började krånglet, ett vansinnigt ifrågasättande över huvudet på mig och jag blev tvungen att vara 25% bara för att jag hade mitt företag. Det som sen saknades var  ett utlåtande om jag kunde ta ett annat jobb och därmed gå ut och söka anställning hos någon annan för att mina dagar hade gått ut. VAD???
Är det vad man ska förväntas göra när man inte ens orkar ringa till en telefonväxel? I flera månader höll detta på tills jag efter nyår tog ork till mig och försökte samtala med min handläggare, som envist inte svarade på mina frågor. Jag ville ha ett personligt möte men det gick inte att ordna vare sig fysiskt eller online... Jag var så slut av dessa samtal att jag inte orkade något annat den påföljande vecka.
Då jag stod på mig blev jag skickat till att prata med dennes chef, vilket inte blev något bättre förutom att jag till slut fick en ny handläggare. På direkten hörde denna nya handläggare av sig med namn och telefonnummer, samt att min fortsatta sjukskrivning blev accepterad dagen efter den kom in. Är detta vettigt, att man ska bli så otroligt ifrågasatt i ensamhet mot en myndighet och sen totalt motsatt när man får tala med en annan handläggare???

Vi bestämde under hösten att flytta ut på landet och det var med lättnad och lugn och ro i själen som vi flyttade in strax innan jul, har inte ångrat en sekund. Jag finner i dag stor ro och vila, gott om utrymme och då jag inte har särskilt mycket jobb efter att ha tagit bort det som gjorde att jag fick ont i nacken sekundärt, så har jag nu börjat måla i stället. Jag har bestämt mig för att inte fundera på Försäkringskassor och sådant jag inte kan påverka just nu... Återkommer med hur det går...