OJ, VA SLITEN JAG VERKLIGEN VART...

jag har nog inte fattat att jag blev så sliten, alls...

...då jag genomgått denna enormt jobbiga period i mitt liv, snacka om att inte hänga med... min positivitet och förmåga att titta uppifrån på mig själv kan jag inte klaga på, den har ju hjälpt mig att fokusera på andra saker.
när jag kom till sista behandlingen som var den 16/8 så var det som att få en chock, inte den dagen men direkt efteråt. jag förstod inte förrän min sköterska Ann-Britt Nilsson träffade mig några dagar senare, att min energi bara räckt fram till och med att jag fick de sista cellgifterna, alltså till den dagen, inte längre. tårarna bara störtade för att hon frågade några frågor om hur jag mådde.
det jag definitivt inte räknat med, var att energi skulle ha räckt till att ta hand om cytostatikan som då fanns i min kropp även efteråt, det tar ju ett tag innan de går ur kroppen. detta resulterade i att jag blev helt paralyserad en hel vecka. jag blev jätteledsen och apatisk, men mest förundrad över att jag inte kunde vara glad över att det hela var över, jag ville ju skåla i champagne. men det var ju inte riktigt över, om man tänker efter, kroppen jobbade frenetiskt för att jag skulle orka igenom även denna sista omgång...

tror inte någon kan föreställa sig hur mycket jag längtat efter denna dag.

jag hade tänkt fira och vara jätteglad, men det fick jag minsann vänta på, ett bra tag till. så smått kom jag ur denna bubbla ca 10 dagar senare, vilket var ovanligt länge för mig att återhämta mig. tur att jag hade OS att titta på, det gjorde att jag inte fokuserade på hur tuff denna sista omgång blev förrän efteråt. inte helt konstigt att jag kände så, då jag med tiden blivit mer och mer svag av att cellerna skulle brytas ner, vilket också är själva meningen...

lite av den nyvunna energin har nu kommit tillbaka igen

två veckor senare. då tänkte jag direkt att jag ju kunde börja jobba så smått igen, vilket jag är jättesugen på. varför inte, då jag har ett så roligt jobb så jag tycker inte ens att jag jobbar :)
det är ju så jag fungerar och jag älskar att dra igång med härlig nyvunnen energi, att helt enkelt kasta mig ut och dra igång nya projekt och idéer som vanligt.
men nej, vad jag bedrog mig. förstod igen utav resonemanget ifrån min sköterska Ann-Britt, att jag ska faktiskt behålla all energi jag får tillbaka, bara för mig själv.
stort, stort tack till den fantastiska Onkologen i Visby, för alla bra råd och den otroliga omvårdnad som ni skänker mig och alla andra.
tack även till mig själv som kan lyssna men också direkt applicera dessa goda råd och göra råden till mina egna delmål.
nu ska jag njuta, njuta samt reparera mig själv, en lång tid framöver. min "bästa" sköterska har helt rätt och nu är det min "mission" för tillfället, att just bli bäst på att inte slänga iväg all energi på jobb utan investera den till mig själv... vi hörs :)